I december 2006 åkte vi till England för att titta på det engelska retrievermästerskapet. Historiskt var att en golden vann, Marcus May Be of Wadesmill. Det var första gången som en golden vunnit på 24 år. Årets vinnare var son i rakt nedstigande led från tiken som vann 1982, sex generationer sedan.

 

 

 

 

 

 

 

Det blev en inspirerande resa med glada vänner och mycket skratt. Vi bodde på ett litet trevligt Bed and Breakfast, The Three Kings, en kvart ifrån provmarkerna på Ampton Estate, Great Livermere i Suffolk.

Efter tävlingarna samlades vi i puben över några pints och pratade hundar, träning, intressanta parningar och försökte reda ut vem som hade eyewipat vem osv. Till middagen började ungefär samma ämnen om igen, till några respektives stora glädje.

Den sista dagen ägnade vi åt shopping och att leta efter jaktaffärer i byarna i närheten. Ja, vi var verkligen jaktnördar hela veckan, men det kändes helt legalt.

Vår entusiasm i en välsorterad "country barn" måste ha varit rena chockupplevelsen för personalen. De stod där med våra jackor i famnen och stirrade när vi rände runt i butiken som om vi äntligen funnit mat efter några veckor i skogen. Några av oss köpte fina märkeskläder, samma som finns i Sverige men dyrare.

Mästerskapet bjöd på ganska korta men besvärliga apporteringar i betesfält. Det var tuffa vittringsförhållanden med bitvis mycket stark vind.

Det var otroligt mycket vilt. Under tre hela dagar gick vi upp till låren i betor, fram och tillbaka igenom samma åkermark, och fasaner och rapphöns stöttes framför våra fötter.

Ofta sköts flera vilt både framåt och bakåt samtidigt. Hundarna skickades direkt och när den ena hunden var inne var nästa hund redan på väg från andra änden på linjen.

Hundarna var imponerande stadiga inför alla friska fåglar de fick på vingar då de sökte efter en påskjuten fågel att apportera. De hade fullt fokus på sitt arbete och var mycket lyhörda inför förarnas signaler. Små, små skillnader avgjorde hela tiden.

 

 

Det var en utmaning för förarna att markera exakt och verkligen hålla hunden i vittringsområdet.

Ofta skickades flera hundar på samma fågel utan att någon av dem lyckades finna den. Domarna gick ut och tittade men vid många tillfällen kom de också hem tomma - och ingen kunde belastas.

Men det hände också att de fann fågeln och då belastades den första hunden på "first dog down", om den skickats direkt och haft bra förutsättningar.

Effektivitet var ordet. De 52 startande fick sina fyra apporter för domarna den första dagen och allt var klappat och klart klockan tre (!).
I Sverige är vi 12 stycken på A-proven... hur många apporter brukar vi hinna med? Det togs snabba beslut, av domare, skyttar och hundförare, och det gällde att hänga med.

Så småningom började vi alla finna egna favoriter. FTCH Tweedshot Maximus of Blackharn med förare Tony Parnell var ett imponerande ekipage. Hunden var kanske inte den flashigaste av dem alla - men vilken viltfinnare! Ett lågmält ekipage, där föraren visade förtroende för hundens förmåga utan att störa den i onödan. De eyewipade flera ekipage men hade någon belastning från andra dagen, vilket gjorde att de slutade på fjärde plats.

En del styrde hundarna mycket och lät de inte riktigt komma igång och söka självständigt. Sedan fanns det hundar som imponerade stort, skickliga markörer som apporterade rappt och distinkt, som FTCH Larki Style (e FTCH Lakedown Sedge och Swiftbrook Tess), och som inte behövde någon närmare handling. Honom satsade jag mina pund på vid bettingen inför finaldagen. Tyvärr petades han inför den slutliga finalen då sex ekipage togs ut. Anledning: fotgåendet. "It is the third day, he is getting a little warm", var husse Mr M.R Larkins förklaring.

En annan favorit var FTCH Kenmillto Remus (e FTCH Auchendolly Beaver och Mandracre Waxwing), en kraftfull hane som tyvärr inte blev uttagen till tredje dagen.



Det var bara en klok kvinna i vårt sällskap, Susanne, som satsade sina pengar på goldenhunden, Marcus May Be of Wadesmill, som vann alltihopa. Varför? För att ingen annan gjorde det. Pinsamt. Denna hund hade bland annat gjort ett mycket bra arbete på några runners och hade inga belastningar överhuvudtaget under de tre dagarna.

Domarna tog till slut ut sex ekipage i en slutfinal som arrangerades som ett anddrev i en vik intill. Ekipagen placerades några meter från vattenlinjen och kunde lätt markera fåglarna. De fick i uppgift att dirigera till utvalda apporter. Svårighetsgraden var inte så hög på dessa apporter. Men alla skötte sig bra utan några missar. Den slutliga ställningen blev:

1. Marcus May Be of Wadesmill (e Wadesmill Glen och Blendworth Elsa) och Mr A Wright.

2. FTCH Lettermore Loyal of Aithness (e FTCH Bringwood Bobby of Brindlebay och Lettermore Matilda) o Mr L McLean

3. FTCH Greenbriar Viper of Drakeshead
(e Lafayette Tolley och Greenbriar Solitaire) o Sandra Halstead

4. FTCH Tweedshot Maximus of Blackharn (e FTCH Craighorn Bracken och Tweedshot Estelle) o Tony Parnell

Diploma ofMerit gick till FTCH Garronpoint Little Dove (e Saxaphone Express och Kenwu Carousel) med förare Anne Clarke samt FTCH Ropehall Star (e FTCH Birdbrook Arrow of Craigfelin o FTCH Garendon Cassie of Ropehall) o Dr Davies.

Det förvånade mig att så många hundar i startlistan inte var mer än två, tre år. Men så småningom förstod man ju att i dessa viltrika marker kan hundarna få mer rutin på ett år än vad de flesta av våra retrievers får under ett helt liv. Inte konstigt att vi blir fler och fler som packar bilen och åker hit några veckor eller månader om året för att träna. Tänk om ...

Vid frukosten den sista dagen var vi helt överens om nästa resa.
- Vi åker till Irland och tränar i flera veckor nästa år!
- Sedan åker vi hit och startar.
- Och slår dem?
- JAA! Vilken bra idé.

Samma kväll, mycket trötta och nöjda, landade vi med alla våra fötter på jorden i Skavsta.

 

Solen gassade från en klarblåhimmel under dirigerings- och walkupdagen den
5 augusti. På eftermiddagen kunde vi inte hålla oss ifrån det svala glittrande vattnet längre.

Vi ändrade inriktning till de jaktliga förhållandena vid walk up i träskmarker, som en sakkunnig kände till. Det var någonting som hundarna inte riktigt kände igen med att dirigeras UR vatten och upp på land. Men vi kunde i alla fall konstatera att ingen hund skakade sig vid avlämningen.

Förarna jobbade lika bra som de gjort hela dagen på land. Någon fastnade i ett blålerahål ibland. Annars var det en inspirerande dag, med ambitiösa hundförare och lite olika typer av hundar som gjorde att vi fick tänka till i träningen.

 

 

 

 

 

Suzanne Fahlkvists duktiga golden Leo arbetade passionerat för varje apport.

 

Duvjaktspremiären började med ... ingen hund. Yra var magsjuk, Siri var "mammaledig" och Maggie var ju för liten. Vad gör man? Maggie och ungvorstehn Tiger, vår jättebaby, var de enda som kunde ställa upp.

Solen stekte på tallberget ovanför ärtåkern där vi stod och duvorna visade sig mellan trädtopparna bara ett ögonblick innan det var försent. Husses gamla Bettan var dock på strålande humör och ett trettiotal duvor fick vi med oss hem.

Maggie skötte sig fint, trots att hon hade flera timmars drillning på linje i kroppen från förmiddagen. Det enda dramat var hennes hårresande färd utmed åsbranten efter en skadskjuten duva. Hon försvann i horisonten till ljudet av rullande stenar och grus. Det gick några långa minuter innan hon kom tillbaka - med en levande duva i mun och dun i hela ansiktet. Den lade hon på backen. Ibland får man.

I skymningen kom mängder av gäss och slog på på åkern intill. Maggie fick lära sig hur man ligger i diket med matte och husse som små ekorrar "face down". Vad mysigt vi har, tyckte Maggie, och somnade. En hel dags jaktträning började ta ut sin rätt. Det blev inga gäss ändå eftersom Tiger hoppade upp och ner ur diket som gubben i lådan när gässen flög in. "Nu kommer de! Jag ser dem!". Vissa blir aldrig vuxna.

aug 2006

Under valborgshelgen hade vi skotskt besök på träningsmarken i Stjärnhov. Madeleine Flodin och Tomas Söderström hade arrangerat ett tre dagars träningsläger med Billy Steel Jr, professionell handler från Skottland. 16 ekipage drillades per dag.Billy, som har en gedigen erfarenhet av field trials, hade en hel del att bidra med till både nybörjare och erfarna.

Det var unghundsträning på lördagen och elithundsträning på söndagen. Vi lärde oss alla någonting, inte minst hur man blir en tydligare hundförare på prov och ger hunden förutsättningar att lyckas.

Billy hade skarp blick och klara åsikter: "Visa unghunden mer glädje och uppskattning vid inlevereringen". "Glöm inte bort att reparera i träningen efter att ni krävt igenom en dirigering". "Skaffa dig fördelar som hundförare på linjen, ta för dig tills domaren säger stopp - det är tävling".
På måndagen fick vi möjlighet att pröva hundarna och oss själva som hundförare i en dummy trial, ett A-prov på dummy. Billy Steel och Lasse Johnsson dömde, Sören Norén var jaktledare och Madeleine Flodin steward. Eftersom det var träning (fastän det konstigt nog blev blodigt allvar ändå) fick alla sex apporter var i en grundomgång. Efter detta, där flera hundar gjorde årets vattenpremiär, togs fem hundar ut till en final.

Finalen började med en "drive", hundarna fick sitta passiva en bit ifrån sina förare och se dummies kastas framför en kanal. Sedan dirigeringar till dummies på andra sidan kanalen.

  Tack, Tomas och Madeleine, för en givande helg! Som vanligt genomför man inte ett sådant här evenemang utan funktionärer.

Vårtecknen lyste med sin frånvaro vid årets kurspremiär den 12 mars, en heldags grundkurs i dirigering.

Isen vid Älvsjön (där vi normalt brukar samlas för vattenträning i april) fick fungera som "åkermark" och i vassarna gjordes målområden med dummies.

Tio duktiga hundförare gjorde ett bra jobb med sina labbar, flattar och goldens, som alla hade arbetslusten på topp efter vinterns uppehåll.

Efter förmiddagens övningar i "konsten att få långa raka linjetag" serverades lunch och fika vid grillplatsen. Den värmande brasan och Jens hemlagade älgfärsbiffar gav nya krafter till eftermiddagens övningar och den avslutande walk up:en.

Visst kan man bli inspirerad inför en ny säsong - trots snödrivor och fågelinfluensor. Margareta lovade att köpa Brisco ett riktigt täcke till nästa år (vittnen finns).